BykiEn AI-assistent skriver ett avtalsutkast, en sammanfattning av en rapport eller en kalkyl. Det ser bra ut. Du frågar “är du säker på att det här stämmer?” och får svaret att det gör det, kanske med en liten justering.
Det är inte konstigt. Assistenten läser sitt eget svar med samma antaganden som när den skrev det. Det den missade första gången missar den gärna igen. Det är samma skäl som gör att man inte korrekturläser sin egen text särskilt bra.
Lösningen är gammal: låt någon annan läsa. Det nya är att den andra läsaren också kan vara en AI.
Tre roller: den som gör, den som granskar och den som avgör
Den som gör är assistenten du redan använder. Den skriver utkastet.
Den som granskar är en annan modell, helst från en annan leverantör. Två modeller från samma leverantör har ofta tränats på liknande sätt och kan ha samma blinda fläckar. En modell från en annan leverantör tänker lite annorlunda, och det är just det du vill åt.
Den som avgör är du. Två AI-svar som säger olika saker är inget beslut. De är två argument, och någon måste väga dem.
Ge granskaren underlaget, inte svaret
Det viktigaste är vad granskaren får se. Ger du den det första svaret och frågar “stämmer det här?” läser den det med samma välvilja som den som skrev. Den letar efter skäl att hålla med.
Ge den i stället samma underlag och samma fråga, och låt den göra jobbet själv. Jämför sedan. Där svaren skiljer sig finns det något att titta på.
Ska granskaren läsa ett färdigt utkast, till exempel ett avtal eller en offert, ge den en tydlig uppgift att leta efter fel:
Du granskar ett utkast som någon annan har skrivit. Underlaget
och utkastet står nedan.
Leta efter:
- påståenden i utkastet som inte stöds av underlaget
- sådant i underlaget som borde ha kommit med men saknas
- siffror som inte stämmer med underlaget
För varje fynd: citera stället i utkastet, säg vad som är fel och
var i underlaget det framgår. Hittar du inget, säg det. Hitta inte
på fel för att ha något att säga.
Underlag: [klistra in]
Utkast: [klistra in]
Den sista meningen är viktig. En granskare som har blivit ombedd att hitta fel hittar gärna något, även när det inte finns.
Kräv att fyndet går att kontrollera
Ett fynd är bara värt något om du kan pröva det. “Det här kan vara fel” är en misstanke. “Utkastet säger 30 dagar, avtalet på sidan 4 säger 15” är något du kan slå upp på en minut.
Hos oss gäller samma regel för granskningen av vår egen kod. Vi låter en annan modell än den som skrev koden granska den, och vid viktiga beslut även en modell från en annan leverantör. Granskaren får bara läsa, inte ändra. Ett fynd ska helst bevisas, inte bara påstås. I Ge inte AI-agenten dina egna nycklar berättar vi om ett fall där granskaren bevisade en brist med ett enkelt, ofarligt kommando i stället för att bara peka på risken.
När det är värt besväret
En andra granskning tar tid och kostar en extra tjänst. Den är inte värd det för ett mejlsvar. Den är värd det när ett fel blir dyrt:
- avtal, offerter och villkor som skickas till kund,
- siffror som någon ska fatta beslut på,
- texter som publiceras med företagets namn,
- kod som ska ut till kunder.
Tänk på vad du skickar
Två AI-tjänster betyder två leverantörer som får se underlaget. Kontrollera hur båda hanterar det du skickar in innan du klistrar in kunduppgifter, avtal eller personuppgifter. Vi har själva en regel för vilka uppgifter som får skickas till vilken tjänst, och den gäller även granskaren.
Börja med nästa viktiga utkast
Välj något du ändå ska skicka i veckan och som skulle vara pinsamt eller dyrt att få fel på. Låt din vanliga assistent skriva. Ge underlaget och utkastet till en annan leverantörs assistent med prompten ovan. Läs fynden, slå upp de som går att slå upp och bestäm själv.
Vill du ha hjälp att bygga in en sådan granskning i ett flöde ni redan har, till exempel för offerter eller rapporter, är det den sortens AI-agenter och automation vi bygger. Ett kostnadsfritt samtal på 30 minuter räcker för att se om det passar.